“

Vindpinad vegetation klänger sig fast vid branta sluttningar ner mot ett hav som saknar sitt salt. Jag ger av mitt eget; kanske för att det får mig att minnas något som aldrig hänt. Skrivna, men aldrig skickade brev hopar sig kring de ljudade portarna in till mitt innersta.

Allt detta en säregen lockelse: Det karga landskapet, stigarna, som likt vindpinad vegetation klänger sig fast vid de branta sluttningarna ner mot ett hav som en gång saknade sitt salt, måsarna som övergav ön när vinden och havet åter gjorde den till sin.

Allt detta en säregen lockelse: Något inom mig vill stå högst däruppe under stjärnor och himlakroppar; känna tyngden av oändliga, mörka skyar; vinden, kall och hård, obönhörlig, om natten lika djup som havet. Öns alla grottor öppnar sig mot skeppsbrutna stränder, fångade mellan havets och bergets svärta.

Om morgonen avlöser solen havet, skingrar luftens täta. Stugan i höga dalen värms av vinden, solen, elden sprakar. I dörren den som alla brev måst nämna.

“

I recently walked (sic!) Dear Esther for the first time (yeah, it took me enough time alright to get to it). The barren landscape itself, of this long abandoned island somewhere in the Hebrides, was what attracted me the most, and after having visited it multiple times I wrote a bit of prose poetry — in a bit of a frenzy one might say (with just slight edits while posting).

My yet unnamed game, whose demo I’m working on at the moment, belongs to a genre related to that of Dear Esther, so it will borrow the mystery and the calm exploration elements, but also add actual gameplay — lots of gameplay (that is what we need) — and more worlds for the player to explore.